26
genast där borta i hörnet! ’Vilhelm den förste, kallad Erövraren, vars anspråk gynnades av den helige fadern, betvang snart den infödda befolkningen, vilken saknade ledare och länge varit van att underkasta sig varje ny inkräktning eller våldsmakt. Edwin och Morcar, innehavarne av jarlsvärdigheten i landskapen Mercia och Northumberland, —’»
»Huff!» sade papegojan med en rysning.
»Ursäkta för all del», sade mösset, med rynkad panna, men i mycket hövlig ton, »var det någonting Ni ville?»
»Nej ingenting!» svarade papegojan hastigt.
»Då skall vi inte avbryta undervisningen för ingenting», sade mösset. »Då fortsätter vi. ’Edwin och Morcar, innehavarne av jarlsvärdigheten i landskapen Mercia och Northumberland, anslöto sig snart till hans banér, och till och med Stigand, den patriotiske ärkebiskopen av Canterbury och rikets primas, fann det rådligast —’»
»Vad fann han?» frågade ankan.
»Han fann det!» svarade mösset barskt. »Nog må du väl veta vad det är?!»
»Vanligtvis vet jag nog vad det är, när jag finner något», sade ankan; »det är mest en mask eller en groda. Men jag undrar bara vad ärkebiskopen fann!»
Mösset brydde sig inte om den frågan, utan fortsatte brådskande: »— ’fann det rådligast att i förening med Edgar Atheling tillmötesgå Vilhelms fordringar samt erbjuda honom kronan. Vilhelms uppträdande präglades i början av statsklok återhållsamhet och självbehärskning; men hans normandiska följeslagares
