pockande anspråk’ — hur känns det?» frågade mösset och vände sig till Alice.
»Lika kallt som förut», sade Alice bedrövad; »inte värmer det alls!»
»I sådant falls, sade dodofågeln allvarligt, i det han reste på sig, »får jag proponera, att mötet ajournerar sig i och för vidtagande av de mest energiska mått och steg —»
»Tala då ett begripligt språk!» sade örnungen. »Jag förstår inte hälften av dina långa ord, och det gör du visst inte själv heller!» Och örnungen böjde ner huvudet för att dölja ett hånleende, och flera av de andra fåglarna fnittrade hörbart.
»Jag ämnade just säga», fortsatte dodofågeln förtretad, »att det bästa sättet att få oss riktigt heta om öronen är en kapplöpning till ärones höjder».
»Var är då ärones höjder?» frågade Alice; inte för att hon brydde sig så mycket om dem; men dodofågeln hade gjort ett uppehåll, som om han tyckte att någon borde säga någonting, och ingen annan tycktes ha någonting att säga.
»Jo», sade dodofågeln, »det kommer du nog under fund med, bara vi kommer fram dit», — Och eftersom du själv kanske kan få lust att försöka på det där en vacker dag, så kan jag ju beskriva, hur dodofågeln ordnade om saken.
Först mätte han upp ett slags rund kapplöpningsbana (»inte är det så noga hurudan den är», sade han), och så ställde han upp alla de andra här och där. Ingen räknade »ett, tu, tre, spring!», utan var och en började när han hade lust och slutade när som helst, och
