säga, om jag bara kan hitta dem!» Då kom hon till ett nätt litet hus med en blank namnplåt av mässing på dörren, och på den stod namnet DEN v. KANINEN. Hon steg in utan att knacka på, och skyndade upp i övre våningen, mycket orolig för att möta den riktiga Mary Ann och bli utkörd innan hon hade hittat solfjädern och handskarna.
»Vad det är tokigt», sade Alice för sig själv, »att springa ärenden åt en kanin! Härnäst blir det väl Dina, som skickar mig omkring!» Och så tänkte hon på hur det skulle ta sig ut: »Kom hit, Alice lilla, och kläd på dig, du skall få gå ut och spatsera med mig!» — »Ja fröken, men jag är upptagen, för Dina har sagt att jag måste vakta det här råtthålet åt henne tills hon kommer hem igen» — »Men jag tror nog inte», tänkte Alice, »att de låter Dina bo kvar hos oss, om hon börjar kommendera folk på det där viset!»
Nu hade hon hittat vägen in till ett prydligt litet rum, och där stod ett bord vid fönstret, och på bordet låg (såsom hon hade hoppats) en solfjäder och två eller tre par vita handskar: hon tog solfjädern och ett par handskar och ämnade just lämna rummet, då hennes öga föll på en liten flaska som stod invid spegeln. På den stod ingen etikett med orden: »DRICK MIG!», men hon korkade ändå upp den och förde den till sina läppar. »Någonting besynnerligt kommer förstås att hända», sade hon, »för så går det alltid när jag äter eller dricker någonting här; och därför vill jag nu se hurudan jag blir av den här flaskan. Och jag hoppas verkligen att den gör mig större igen, för jag är utledsen på att vara ett sådant litet spektakel!»
