40
Alice. »Vad månne de nu ämna ta sig till? kasta mig ut genom fönstret kanhända? Jag önskar bara de kunde göra det! Jag för min del bryr mig visst inte om att stanna här inne längre än nödvändigt!»
Hon väntade ännu en stund, men ingenting vidare hördes av. Till slut hörde hon ett buller som av små kärrhjul, och flera röster talade om varandra; hon kunde urskilja orden: »Var är den andra stegen?» — »Nå jag tog para ten ena! Ville har ten antra!» — »Ville, hämta hit den andra stegen! — Så där ja! — ställ den mot hörnet — nej, nej! bind ihop dem först, de når inte tillräckligt högt annars! — Åhjo, bråka inte! — Nå-åh Ville! ta emot de här skrepe’[1] — Håller taket? — Akta för det lösa teglet! se opp! — Pang» (ett ljudeligt brakande). — Vem gjorde det där? — Nog va’ de’ Ville! — Ja, — vem går nu ner i skorstenen? — Int’ ids ja’ kå! — Gå nu bara! — Nä-äh! — Jo gå på nu bara! — Ville, herrn säjer att tu ska’ kå ner i skorsten!»
»Jaså Ville skall gå ner i skorstenen?» tänkte Alice. »Det tycks allt vara Ville som får uträtta vad som skall bli gjort i den här gården! Jag ville inte vara Ville just nu! — skorstenen är ju nog trång, men jag tror allt att jag kan sparka litet ändå!»
Hon drog foten ner genom skorstenen så långt hon kunde, och väntade tills hon hörde ett litet djur (omöjligt att gissa av vad slag!) skrapa och skramla i skorstenen just ovanför; då tänkte hon: »Det där är Ville», och sparkade till så mycket hon orkade; och så väntade hon för att se vad som komma skulle.
- ↑ Repet.
