går jag in i den vackra trädgården. Det tycker jag blir det bästa!»
Det var otvivelaktigt det bästa, och mycket enkelt lät det också; — det enda var att hon inte alls visste hur det skulle gå till. Men medan hon funderade på saken, hördes ett skarpt litet gläfsande rakt över hennes huvud, och kom henne att hastigt titta upp.
En väldigt söt liten hundvalp tittade ner på henne med sina små runda ögon, och sträckte sin ena väldiga lilla framfot efter henne för att ge henne tass. »Tje, tje, söta lilla prisse!» sade Alice i inställsam ton, och ville vissla åt den; men förfärligt uppskrämd var hon hela tiden vid tanken på att den möjligtvis kunde vara hungrig; för då kunde den ju ta henne i en enda munsbit, trots all hennes inställsamhet. Hon visste knappt vad hon gjorde, men hon tog upp en liten trästicka och höll den framför valpen; och valpen hoppade högt i luften av förtjusning och morrade och rusade efter stickan och låtsade vilja ta den; — då gömde Alice sig bakom en stor tistel, så att valpen inte skulle springa omkull henne; och så snart hon kom fram på andra sidan, rusade valpen efter stickan igen, och rullade kullerbyttor i brådskan att få tag i den; och Alice tyckte att det var ungefär som att leka med en åkarhäst och hela tiden vara rädd för att bli överkörd, så hon rusade bakom tisteln igen; och valpen gjorde en hel mängd små korta anfallsstötar efter stickan, och rusade ett litet stycke fram var gång, men drog sig allt längre undan efter vart anfall, tills han till sist satte sig ett gott stycke därifrån, flämtande, med tungan hängande ur munnen och halvslutna ögon.
