i morse när jag steg upp, men jag tror jag har blivit bortbytt flere gånger se’n dess.»
»Vad menar du?» frågade larven allvarligt. »Förklara dig!»
»Jag kan inte förklara mig, är jag rädd, herr Larv», sade Alice, »för jag känner inte mig själv, — ser Ni?»
»Hur skulle jag se det?» sade larven.
»Jag är rädd att jag inte riktigt kan säga vad jag menar», svarade Alice mycket hövligt, »för jag förstår inte mig själv, att börja med; och att vara turvis stor och turvis liten så många gånger om dagen är så konstigt.»
»Ingalunda», sade larven.
»Kanske ni inte har märkt det ännu», sade Alice, »— men vänta, bara Ni först har blivit puppa — för det blir Ni en dag, det vet Ni ju, — och sedan fjäril, — då kommer Ni allt att tycka att det är bra lustigt, eller hur?»
»Visst inte», sade larven.
»Ja ja, kanske Era känslor är annorlunda beskaffade», sade Alice; »allt vad jag vet är att det för mig skulle kännas bra lustigt.»
»För dig!» sade larven föraktfullt. »Vem är du?»
Och där var de nu igen, just vid samtalets början. Alice var nog litet förargad över larvens snäsiga motsägelselust, och därför rätade hon på sig och sade mycket allvarsamt: »Jag tycker Ni först borde säga mig vem Ni är.»
»Varför?» sade larven.
Det var igen en kinkig fråga. Och då Alice inte kunde utgrunda något förnuftigt svar på den, och
