Sida:Alices äventyr i underlandet 1921.djvu/69

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
63

»Jo, min kära lilla skatt,
hör nu på hur det är fatt:
ser du, katten är en katt,
som kom hit från Kattegatt;
— därför tar han livet glatt,
och tillsist en vacker natt
tror jag visst han dör av skratt.
 GRIS!»

Det sista ordet röt hon så plötsligt fram, att Alice riktigt hoppade till. Men hon märkte genast att det gällde lindebarnet och inte henne själv; och då lugnade hon sig och fortfor:

»Jag visste inte att Kattegattkattor alltid skrattar; — jag visste inte ens att kattor kunde skratta.»

»Det kan de visst», svarade hertiginnan, »och de flesta gör det också!»

»Jag vet ingen katt som gör det!» sade Alice mycket hövligt, för hon var glad över att ha råkat i ett bildat samtal.

»Då vet du just inte mycket, ta mig katten», sade hertiginnan.

Alice tyckte inte alls om tonen i den anmärkningen. Hon tänkte att det visst var bäst att börja tala om någonting annat. Medan hon bjöd till att hitta på vad »någonting annat» var, lyfte köksan grytan av elden och började sedan kasta allt vad hon kunde få tag i på hertiginnan och lindebarnet — först kom eldtången och så en skur av såsskålar, tallrikar och fat. Barnet tjöt så våldsamt förut att det var omöjligt att säga om det kände sig träffat; — och hertiginnan och köksan tjöt i korus tillsammans: