»Om var och en skötte sig själv», sade hertiginnan med hest morrande röst, »skulle världen gå framåt betydligt fortare än den gör!»
»Ja och det vore ju verkligen skada», sade Alice, som var helt nöjd att få ett tillfälle att lysa med sina kunskaper. »Tänk bara, vad dagar och nätter då skulle ta hastigt slut! Ser Ni, jorden går ju på tjugufyra timmar omkring sin axel —»
»Apropos axlar», sade hertiginnan till köksan, — »tänk om du skulle hugga huvudet från hennes axlar där!»
Alice tittade ganska ängsligt på köksan för att se om hon ämnade ta vinken i akt; men köksan var ivrigt sysselsatt med att ge katten i allt vad hertiginnan sade, och föreföll inte att ha hört efter; och därför vågade Alice fortsätta: »— På tjugufyra timmar tror jag väl nog ganska säkert det var, eller var det kanske tolv? Jag —»
»Äsch! reta mig inte!» sade hertiginnan, »jag har aldrig kunnat tåla siffror!» Och därmed började hon vyssja barnet igen och sjöng under tiden ett slags vaggvisa; men hon ruskade duktigt om barnet för var gång hon kom till slutet av en rad:
»Trilla, trilla pepparkorn,
katten blåser i silverhorn!»
Här föll köksan och barnet in och sjöng med:
»Miau, miau, miau!»
Men katten brydde sig inte om det; den lät dem sjunga bäst de ville.
5 — Alices äventyr i underlandet
