66
Medan hertiginnan sjöng andra versen, svängde och slängde hon barnet häftigt upp och ner, och den lilla stackarn tjöt, så Alice knappt kunde höra orden:
»Pappas och mammas lilla gris,
sover du inte, så får du ris!»
Här föll köksan och barnet in igen:
»Vau, vau, vau!»
Men katten brydde sig inte om det; den lät dem sjunga bäst de ville.
»Seså, nu kan du just ta och sköta honom en stund åt mig!» sade hertiginnan; »jag måste gå och spela krocket med drottningen, tag lyra!» och så kastade hon barnet åt Alice och rusade ut. Köksan kastade en stekpanna efter henne, men det tog inte.
Alice uppfångade barnet med en viss svårighet, eftersom det var en ganska underlig liten varelse, som höll ut armar och ben åt alla häll, »just som en sjöstjärna», tyckte Alice. Den lilla stackarn flåsade som en ångmaskin när hon fick tag i honom, och rullade ihop sig och rätade ut sig igen, så att hon i början nätt och jämt kunde hålla honom fast.
Så snart hon hade kommit under fund med det rätta sättet att behandla honom (och det var att slå en knut på honom och hålla ett stadigt tag i hans högra öra och hans vänstra fot, så att han inte kunde gå upp igen), — så bar hon honom ut i det fria. »För om jag lämnar honom dä»r, tänkte hon, »så tar de livet av honom, och då är det ju att mörda honom om jag inte
