tar honom med.» De sista orden sade hon högt, och den späda varelsen grymtade till svar (den hade nu slutat upp att nysa). »Grymta inte!» sade Alice; »det är ett fult och opassande sätt att uttrycka sig!»
Barnet grymtade igen, och Alice tittade ängsligt på dess ansikte för att se vad som var å färde. Det hade onekligen en mycket trubbig uppnäsa, — mer lik ett tryne än en riktig näsa; och dess ögon var också alltför små för ett riktigt barn; Alice tyckte över huvud taget att det inte hade något trevligt utseende. »Men kanske det bara snyftade», tänkte hon, och tittade i dess ögon för att se efter om där var tårar.
Nej, där var inga tårar. »Om du tänker bli en gris, min vän», sade Alice allvarsamt, »så vill jag inte ha med dig att göra, kom ihåg det!» Den lilla stackarn snyftade igen — eller grymtade, det var inte så gott att säga vilketdera det var, — och så fortsatte de ett stycke under tystnad.
Alice tänkte just för sig själv: »Men vad skall jag ta mig till med honom när jag kommer hem?» — då grymtade han till igen, så häftigt att hon helt oroligt tittade i dess ansikte. Nej — nu var det intet tvivel längre: det var en gris, varken mer eller mindre; och hon kände på sig att då var det dumheter att bära omkring den vidare.
Då ställde hon ner den på marken, och kände sig helt lätt om hjärtat när hon såg den helt lugnt trava sin väg till skogs. »Om den hade blivit stor», sade hon för sig själv, »skulle den ha blivit ett fasligt fult barn; men den är ganska lyckad som gris betraktad». Och hon tänkte på andra små barn, som hon kände, och som
