och gick på så länge att de blev tvungna att nypa honom för att få honom att sluta.
»Nåja, — jag hade knappt sjungit första versen till slut», sade hattmakaren, »då Hjärter Dam rusade upp och röt: »Han dödar tiden! Mördare! — Nacken av på honom! nacken av!»
»Så grymt!» utropade Alice.
»Och sedan dess», sade hattmakaren dystert, »är tiden mig aldrig mer i lag. Sedan dess blir klockan aldrig mer än sex.»
Nu klarnade alltsammans för Alice. »Är det därför här alltid är tédags?» frågade hon.
»Just därför», suckade hattmakaren; »och som vi aldrig har tid att diska, måste det stå dukat hela bordet runt.»
»Och så flyttar ni er?» sade Alice.
»Just så», sade hattmakaren, »när sakerna är begagnade.»
»Men hur går det då, när ni kommer tillbaka till början igen?» vågade Alice fråga.
»Man skall inte tala om osmakliga saker, när man sitter till bords!» sade påskharen. »Jag tycker du hellre skulle berätta en saga!»
»Jag kan inte just några sagor», sade Alice, ganska orolig över förslaget.
»Då får sjusovaren lov att göra det!» ropade de båda andra. »Vak upp sjusovare!» och de nöp honom i båda sidorna på samma gång.
Sjusovaren öppnade långsamt ögonen. »Jag sov nog inte», sade han med låg och hes röst, »jag har nog hört allt vad ni andra sade.»
