86
sig ögonblickligen ner på sitt anlete. Nu hördes ljudet av många fotsteg, och Alice såg sig om, ivrig att upptäcka drottningen.
Först kom sju andra trädgårdsdrängar, alla med spadar, alla likadana som de tre första, avlångt fyrkantiga och platta, och alla med händer och fötter i hörnen; sedan tio krigare med ruter i, och de marscherade två och två. Så kom den kungliga familjen, tio stycken, med hjärtan på rätta stället, glada och muntra, indansande par om par. Så kom gästerna från Klöverlandet, och bland dem den vita kaninen, som pratade ivrigt och nervöst, småleende åt allt som sades, och som gick förbi utan att märka henne. Så kom Hjärter Knekt, som bar kungens krona på en röd scharlakans dyna; och sist i hela denna ståtliga procession kom Hjärter Kung och Drottningen, hans Dam.
Alice undrade om hon inte borde kasta sig på sitt anlete, liksom de tre trädgårdsdrängarna; men hon kunde inte påminna sig att hon någonsin hade hört om en sådan regel vid processioner; »och för resten», tänkte hon, »vad skulle processioner tjäna till, om alla skulle ligga på sitt anlete och ingen kunde se på dem?» Och därför stod hon stilla där hon var, och väntade.
När processionen kom fram dit, där Alice stod, stannade de alla och såg på henne; och drottningen sade strängt: »Vem är det där?» Hon sade det åt Hjärter Knekt, som endast bugade och smålog till svar.
»Idiot!» röt drottningen med en otålig knyck på nacken; sedan vände hon sig till Alice och sade: »Vad heter du, barn?»
»Mitt namn är Alice, om det behagar Ers Majestät»,
