92
»Det där är Kattegattkatten, — så roligt! Nu får jag någon som jag kan tala med!»
»Hur står det till?» frågade katten, så snart det fanns tillräckligt mycket av hans mun, så att han kunde prata.
Alice väntade tills han hade fått ögon också, och då nickade hon. »Det tjänar till ingenting att tala till honom», tänkte hon, »förrän hans öron har kommit, — åtminstone det ena.» I nästa minut var hela huvudet där, och då lade Alice undan sin flamingo och började berätta om spelet, för hon var glad och tacksam att någon hörde på henne. Katten tycktes anse att han nu hade visat tillräckligt av sitt väsen, för han uppenbarade ingenting vidare därav.
»Jag tycker inte alls att det är rätt, allt som de gör», sade Alice i en ganska missnöjd ton, »och de grälar så fasligt att man inte kan höra sig själv tala, och det tycks inte finnas några regler i det här spelet, — åtminstone bryr ingen sig om dem, — och du vet inte hur fasligt det är när alla sakerna lever, — se nu, där är den där porten som jag borde gå igenom; den har spatserat bort till andra ändan av planen; — och jag skulle just krockera drottningens igelkott, men då sprang den bort, när den såg mig komma!»
»Vad tycker du om drottningen?» frågade katten med låg röst.
»Inte alls!» sade Alice; »hon är så fasligt —» Just nu märkte Alice att drottningen stod tätt bakom henne och lyssnade, och därför fortsatte hon »— nära att vinna, att det knappast lönar sig att spela alls.»
Drottningen smålog belåtet och gick vidare.
