sist såg man också armens egare, hvilken andfådd och drypande af svett bjöd denna blomstrande hyllning åt den sköna konstnärinnan.
Mannen med buketten var hr Adamson.
»Nej, se där kommer en ännu värre!» ropades i folkmassan, och på samma sätt nalkades en mycket större och rikare blomsterkvast.
Öfverlemnaren var hr Barman, ännu mera andfådd och svettig, men också lyckligare öfver sin bukett.
Alina var rörd af så mycken uppmärksamhet. Hon tackade på det hjärtligaste, tryckte Adamsons och Barmans händer och utbytte vänliga afskedsord med alla de uppvaktande tillbedjarne. Så susade tåget bort. Alina nickade genom vagnsfönstret och viftade med bägge buketterna. Ett sorl af beundran hördes från den tätt packade skaran på perrongen.
Åt hvem nickade hon? Hvem gälde blomsterviftningen?
Det vågade Elof icke afgöra. Alt hade ju gått så hastigt. Nu stod han ensam på perrongen. Folkmassan hade redan strömmat bort. En och annan hade likgiltigt sagt:
»Där står Alina Franks fästman.»
Att han stod där, fann man helt naturligt, lika naturligt som att Alina skyndade bort för att roa sig under mellanterminen.
För att icke vara alt för olycklig i sin
