VI.
Det var en vacker och varm julidag.
Badgästerna voro samlade på ångbåtsbryggan för att
se hvilka nya gäster skulle komma med
göteborgsbåten. Ljusa sommartyg i olika färger,
rosenröda, purpurröda och skarlakansröda parasoll,
solbrända ansigten med sorglösa uttryck, skratt
och prat, svag bris från hafvet, allmänt
välbefinnande.
Elof stod i fören på ångfartyget för att redan på afstånd få sigte på Alina. Hon hade skrifvit till honom och med hänförelse skildrat lifvet vid badorten, huru hon hvilade sig genom nöjen af många slag, dans hvar afton i societetshuset, nattliga utfärder som badintendenten aldrig fick veta af, sällskapsspektakler, karnevalsupptåg, välgörenhetsbazarer och mycket annat riktigt roligt och vederkvickande. Man uppmärksammade henne mer än någonsin, och ehuru hon naturligtvis icke brydde sig det ringaste därom, vore det dock ett ytterligare bevis på hvad hon gälde som konstnärinna, och det kunde ej annat än glädja henne, liksom det nog också skulle glädja hennes tillkommande man.
Han måste därföre skynda sig till västkusten och få sin andel af hennes triumfer. Vore
