skådespelet icke färdigt, kunde han ju vid badorten arbeta på afslutningen. Albin Berg vore också dar och hade just nu fullbordat ett mycket intressant stycke, enligt hvad han själf omtalat.
»Kom!»
Det var slutordet i Alinas bref, liksom för öfrigt hvad som genomgick hela innehållet, och det var afgörande för Elof. Skådespelet vore visserligen icke färdigt, knapt ett par akter — arbetet hade gått trögt under de heta sommardagarne i staden — men det skulle han nog taga igen i västkustens friska luft, i synnerhet då han finge vara i Alinas närhet. Dess utom måste Elof, tyckte han, fara till västkusten för att befria Alina från alt det påhäng som där hindrade henne att i fred och ro njuta af ledigheten.
Alt hvad Alina skref om de många nöjena oroade Elof både för Alinas hälsa och egen säkerhet såsom tillkommande man, icke såsom skulle han på något sätt misstro sin fästmö eller känna sig svartsjuk på alla de unge och gamle herrarne som fladdrade kring henne — långt därifrån, de voro alt för löjlige — men nog vore det väl riktigast, att han stode vid hennes sida.
I dessa tankar nalkades han badorten.
Från fartygets stäf lät han sina blickar fara späjande öfver ångbåtsbryggan och slutligen fick han sigte på Alina som var tätt omgifven af en skara krusande och sladdrande herrar. Hon tycktes
