älskar sin konst. Jag tror, att den kärleken utestänger all annan.»
»Nej, min käre Albin, du känner inte Alina», försäkrade Elof och smålog åter lugnad.
»Hm, ja så!»
Albin smålog också, men mycket mera öfverlägset och förde Elof till det väntade kafferepet, som vann allas bifall och förskaffade Alina de mest smickrande loford af herrar och damer, i synnerhet af herrarne. Man roade sig i det gröna, det vill säga bland de få buskarne i planteringen, som kallas parken, och på de kala klipporna samt tänkte ej på att sluta förr än badintendenten kom och påminde, att det vore tid att söka hvilan, då hela sällskapet rusade upp i societetssalen och började en vals i vild fart, hvilken tycktes aldrig sluta, men dock efterföljdes af många andra danser.
Albin dansade med Alina både länge och väl, utmärkt väl till och med, ty han var en förträfflig valsör, lifligt väntad af alla danslystna damer. Men den förträffligheten tyckte Elof icke om. Han ville själf dansa med Alina, men hon var naturligtvis uppbjuden till alla danserna. Då hon såg hans missnöje däröfver, sköt hon visserligen med ett förbindligt leende, men dock bestämdt afvisande, undan den hand som en af herrarne räckte henne för att föra henne till den lancier, som då spelades upp, ryckte till sig sin
