schal, fattade Elofs arm och gick med honom ned till hafsstranden.
Hon ville vara ensam med honom, förklarade hon kärleksfullt och slöt sig intill honom. Elof var åter nöjd och kände sig öfver måttan lycklig i den friska nattluften, vid den tysta stranden, dar blott vågorna läto höra sitt sakta svall och dit endast en och annan svag ton af dansmusik trängde fram. Man var redan i senare delen af juli, och mörkret började taga ut sin rätt. En och annan stjärna tindrade öfver dem. Långt bort syntes ljuset från en fyr blänka upp och åter försvinna.
Det var en härlig stund. Alina och Elof gingo länge tysta, ömt tryckta till hvarandras sida. De tycktes båda vara alt för intagna af sällheten att åter finna sig i hvarandras närhet för att kunna kläda den sällheten i ord.
»Aldrig har hon älskat någon annan än mig», tänkte Elof, hvilken i sina tankar ömkade sig öfver Albins inbilskhet.
»Nå, du frågar inte, huru jag lyckats i våra sällskapsspektakler här», utbrast Alina slutligen.
»Åh, du har naturligtvis haft stormande framgång», svarade Elof skämtande, men icke riktigt belåten med att tala om sådant, då hans hjärta öfversvallade af ömma känslor.
»Nu skola vi ha ännu ett spektakel», tillade
