författaren diktat i hop, icke något som Alina verkligen kände. Det vore bara förställning alt sammans. Hvarför hade hon sagt, att känslorna på scenen voro de samma som hon hyste för honom i verkligheten? Då vore de också endast teaterkänslor, idel bländverk.
Dessa tankar flögo genom Elofs hufvud och förjagade tanken på rollen. Han frågade sig själf, hvar skådespelerskan upphörde och kvinnan toge vid; men det var en fråga som alldeles icke hörde till pjesen.
De kärleksfulla blickar Alina kastade på honom skulle hon naturligtvis göra lika kärleksfulla för hvilken som hälst som spelade mot henne, äfven om han vore henne alldeles likgiltig i verkligheten. Detta förfärade honom, ty hvem svarade honom för, att det ej vore så äfven i det verkliga lifvet. Huru kunde man veta, om en skådespelerska någonsin vore annat än skådespelerska?
Den misstanken var förolämpande för Alina. Lyckligtvis viste hon ingenting därom, och den kunde således ej inverka på hennes spel, men den verkade så mycket farligare på Elofs. Han var alldeles förvirrad. Alina började se orolig ut, och i salongen skrattade man.
Elof vågade icke mera se på Alina. Han kastade en blick åt salongen, men där såg han endast likgiltiga ansigten som försmädligt drogo
