på munnen. Några åskådare ryckte på skuldrorna, hviskade till sina grannar och tycktes ha mycket roligt åt Elofs förvirring. Hvad de sågo grymma ut, dessa åskådare!
Så fick Elof olyckligtvis sigte på ett ansigte som förvred sig under det ohyggligaste hånleende. Han kände genast igen det, ehuru han icke förr sett det vid badorten. Det tillhörde en skådespelare vid kunglige teatern, hvars, såsom recensenten tyckte, tillgjorda spel ofta varit föremål för skarpa anmärkningar i Elofs recensioner.
Detta hånleende fullbordade Elofs förvirring. Han kände huru skådespelarens hämd träffade honom, och slutligen viste han icke det ringaste hvad han sade eller företog sig på scenen. Föreställningen led däraf på alla händer. Själfva Alina kom af sig, och det var omöjligt att fortsätta i en sådan villervalla. Alla de spelande flydde hals öfver hufvud.
»Fullständig fiasco!» sade den kunglige skådspelaren, och hans hånleende var riktigt otäckt.
»Hvilken skandal!» utropade Alina alldeles utom sig af blygsel. Hon flydde till hafsstranden för att få vara i fred med sin skam.
»Hvilken ohygglig skandal!» skrek författaren i vildt raseri. Han var ursinnig öfver att stycket, ett sådant stycke, hade förderfvats genom