ett så oförlåtligt slarf och han hatade sin gamle vän Elof. Lyckligtvis var stycket redan antaget till spelning på kunglige teatern. Det var genom särskildt tillstånd som det fått uppföras på badorten. Men nu skulle ryktet sprida sig, att stycket gjort fiasco, och man skulle tro, att författaren skrifvit något underhaltigt. Albin Berg, något underhaltigt! Åh, det vore upprörande. Han flydde också till hafsstranden där julimånen kastade ett matt sken på vågorna, ett lämpligt sceneri, tyckte Albin.
Elof var kanske mest förtviflad af alla, men hans förtvifian gälde icke så mycket det misslyckade spelet, så förargligt detta än vore för en recensent, som ej mera den misstanke som fallit på honom under föreställningen, att Alina icke hade några andra känslor än teaterkänslor. Han sökte med riktigt förtviflad ihärdighet efter stöd för den misstanken. Visshet måste han ha. Han ville noga tänka efter alt som tilldragit sig sedan hans bekantskap med Alina började; men som den sysselsättningen fordrade ensamhet och han dess utom icke ville ha någon gemenskap med badgästerna, så flydde äfven han till hafsstranden.
Åskådarne togo saken från den lustiga sidan. Det hade ju varit bara ett sällskapsspektakel. Om ett och annat då ginge på tok, bidroge detta till och med till nöjet. Det här spektaklet
