hade varit riktigt utmärkt roligt genom doktor Bäcks misslyckade spel.
»Åh, han var oskattbar i sista akten!»
»Spela kan han inte, men recensera kan han.»
»Han lär nog inte förstå sig på någotdera», anmärkte kunglige premieraktören, som kommit till badorten först samma dag och genast skaffat sig tillträde till teatersalongen, där han haft en riktigt glad stund, då han såg den tokiga framställningen af styckets älskare.
»Så går det», tillade han, »när en oduglig recensent är nog fräck att försöka på scenen praktisera sina fåniga teorier.»
Och så skrattade man länge och grundligt.
»Men hvar är doktorn? Om vi skulle bjuda honom på en liten bål?» föreslog en människovän.
»Det ska’ vi göra», instämde en annan människovän.
Den store konstnären stod och hånskrattade och tog förslaget för ett skämt, men alla de andra voro idel människovänner, som gärna ville trösta doktor Bäck och försäkra honom, att han gjort dem ett stort nöje.
»En bål!» hette det. »Inte kan intendenten ha något mot det för en enda gång. Och så be vi Albin Berg, författaren, vara med. Tro ni inte, att vår charmanta konstnärinna ville
