»Kommer doktorn med?» frågade någon under de öfrigas skratt.
Elof svarade icke. Han reste sig och lemnade sällskapet. Hvad skulle han företaga? Han hade ingen klar föreställning om hvad som föregick. Alt låg i mörker och förvirring, tyckte han. Då han kom nära sin bostad, såg han ett fruntimmer vandra i det svaga månskenet fram och till baka utanför hans fönster. Han hörde sitt namn nämnas.
»Alina!» utropade han och kom åter till sig själf. »Du här? ... Klockan är visst mycket.»
Han viste ej riktigt hvad han sade. Alina föreföll honom nästan främmande.
»Klockan är ett, tror jag ... Hvad bryr jag mig om det. Kom och låt oss göra ett par slag här i skuggan.»
Alina fattade Elofs arm och tillade med sin vanliga, klingande röst:
»Klockan sex reser jag.»
»Jag vet det», svarade Elof något osäker i uttrycket, »vet det genom andra! Och du far med ...»
»Med Libert, en god kamrat. Han sökte upp mig för att tillbjuda mig att med honom resa till Norge och ge gästroller. Det är ett tillfälle som jag ej bör försumma.»
»Och likväl borde du använda den korta tid som ännu återstår af din sommarledighet att hemta nya krafter till det kommande spelårets ansträngningar. Här har du inte hvilat dig.»
