Hans varma kärlek för Alina hade åter fått makt med honom. Misstankarne voro å nyo besegrade. Han kände, att han älskade henne lika mycket som förr.
»Hvila!» utbrast Alina. »Inte behöfver jag sådan. Hvad som nu fattas mig är verksamhet. Kan du inte inse detta? Jag går till baka. Jag går under.»
Elof svarade icke. Alina hade kanske rätt. Men han tänkte ej så mycket på det. Han var åter lycklig, så länge den älskade gick vid hans sida och han kände den mjuka armen hvila på sin. Men så kom han att tänka på, att den lyckan ej skulle räcka länge, och då återvände de mörka tankarne.
Kunde hon nu lemna honom, vore de misstankar, som gripit honom under sällskapsspektaklet, visst icke utan grund. Han stannade och sökte läsa sin dom i Alinas ögon, men det var ej så lätt att läsa i den djupa skuggan, i synnerhet då hon ej tycktes hågad att möta hans blick.
Alina gick med böjdt hufvud. Handens tryckning på hans arm vardt alt svagare. Det föreföll honom, såsom ville hon draga sin arm ur hans.
Huru olika var ej denna natt mot den då Elof gick med Alina på Stockholms gator, den natt de kommo från Adamsons supé!
