Och nu hade han likväl trott sig vara så nära målet. Det vore ju ej längre tid än tre månader till bröllopet.
Han erinrade Alina därom, men den påminnelsen vore öfverflödig, förklarade hon. Hvad hade bröllopet att göra med hennes uppträdande i Norge och hennes helt naturliga önskan att vinna erkännande af en ny hufvudstadspublik? Tanken därpå hade undanträngt alla andra omsorger samt till och med kommit Alina att alldeles glömma grämelsen öfver det misslyckade sällskapsspektaklet.
Liberts anbud om gästspelet hade kommit i rätt tid för att ej blott rycka henne från tankarne på aftonens tilldragelse, utan ock för att erinra henne om hvad hon vore skyldig sin konst. Att stanna utan verksamhet vid badorten vore mycket orätt. Hon hade tröttnat vid alla nöjena där och vid en uppmärksamhet som egentligen icke roade henne, då den ej vore framkallad af nya segrar på teatern — tänkte hon tillägga, men höll inne därmed.
Nej, till Kristiania! Till ny strid och nya segrar!
»Och mitt skådespel!» erinrade Elof, kanske mera för att vinna Alinas deltagande genom något som hade samband med teatern än för att han själf i detta ögonblick bekymrade sig så mycket om sitt dramatiska arbete.
