till afton äfven under de hetaste rötmånadsdagarne, utan att unna sig mer an oundvikliga uppehåll för att intaga en knapphändig måltid, som han åt på en tarflig källare, där han viste att han icke skulle träffa några af sina bekanta. Sedan tillbragte han en stor del af natten vid skrifbordet eller öfvertänkte scenerna under det han vandrade fram och tillbaka i rummet.
Endast genom detta trägna arbete hade han lyckats komma från de oroande tankarne på förhållandet till Alina. Ett par gånger skref han och bad henne om råd för en och annan scen, men hon glömde hans begäran och uppehöll sig i sina bref blott vid den lycka hon gjorde i Kristiania samt skickade den ena berömmande recensionen efter den andra, hvilka han, oaktadt brådskan med eget arbete, genast öfversatte och skaffade in i stockholmstidningarna.
Blott en gång hade hon i förbigående skrifvit om deras förestående bröllop. Så knapphändigt detta än var, fröjdade Elof sig likväl däråt, ty det visade ju, att hon verkligen tänkte på deras förening. Han läste flere gånger om de få raderna som rörde detta ämne, och den dagen arbetade han med fördubblad kraft och glädje.
Alinas bild stod ständigt för honom och väfdes in i hans dramatiska skapelse. Slutligen kom hon hem. Elof var henne till mötes vid Centralstationen, men där voro också hennes många
