i sin ifver lagt den, och han vände bort hufvudet med en känsla af pinande bitterhet. För första gången stod det fullt klart för honom, huru gränslöst litet han betydde i jämförelse med hennes konst.
Kort efter Alinas hemkomst afslöt Elof sitt sommararbete och läste skådespelet för henne. Hon yttrade just icke mycket om det hela, men förklarade sig riktigt nöjd med sin roll och lönade författaren med de varmaste ömhetsbetygelser.
Hon var stolt öfver hans författareskap, sade hon och talade om för alla bekanta, att hennes fästman skrifvit en alldeles förtjusande roll åt henne.
»Lyckligare par kan man icke se», sade folket »i torget», då Elof och Alina där gjorde sin vanliga middagsvandring och bägge sågo så belåtna ut.
Skådespelet var emellertid inlemnadt till teaterstyrelsen, hvilken efter några veckor, en grufligt lång tid, tyckte författaren, antog det till spelning, men fordrade ej så få ändringar, med hvilka Elof var mycket missnöjd.
Tidningarna meddelade genast, att Elof Bäck, den bekante literatören, fått ett stort skådespel i fem akter antaget till spelning, och teateranmälarne skyndade genast att föreslå direktionen huru rollerna borde fördelas. Direktören
