hans tidning morgonen därpå icke hade ett enda ord om det nya stycket. Teatervännerna uttryckte allmänt missnöje öfver att recensionen uteblifvit.
»Han törs inte skrifva», förklarade Malén.
»Där ser man opartiskheten hos en recensent», sade andra.
Ehuru Elof visserligen icke satte stort värde på Albins nya arbete och själf kände det alt för väl från den olycklige teateraftonen på badorten, hoppades han dock för Alinas skull, att det vid andra föreställningen skulle taga sig bättre ut. Alina borde då ha hunnit återvinna jämnheten i lynnet och äfven tillfrisknat från sin opasslighet.
Libert hade Elof funnit odräglig. Men huru kunna säga detta, då han själf alldeles misslyckats i samma roll? Det senare hade visserligen varit endast ett dilettantverk, men hindrade det honom i alla fall icke från att uttala sanningen om Liberts spel? Elof grubblade däröfver hela dagen utan att komma till någon klarhet.
Den andra föreställningen framkallade visserligen starkare bifallstecken, men kunde dock icke kallas lyckad. Elof var nästan lika villrådig som aftonen förut, men samvetet fordrade, att han utan undanflykter sade rent ut, att stycket vore tämligen underhaltigt.
Detta skref han ock samt lemnade fullt giltiga skäl. Han skref äfven, att spelet onekligen kunnat vara bättre på flere händer, icke minst
