största hast och vara beredd att repetera inom få dagar.
Alina förklarade först, att hon icke behöfde åtaga sig roller som andra försmått, men vid närmare besinning gaf hon med sig. Vid den rollens utförande hade hon icke att frukta något af Elofs så kallade »omutliga rättskänsla», ty han kunde naturligtvis icke recensera sitt eget stycke. Och så älskade hon honom ännu så innerligt, att hon gärna ville förkroppsliga den karaktär Elof skapat i skådespelet. Han älskade henne icke, det hade hon sett, men hennes kärlek vore likväl icke utplånad. Kanske också, att hon därmed kunde väcka hans hängifvenhet till nytt lif och att alt skulle varda godt igen.
I denna försonliga stämning och med tankarne närmast på den triumf, hon kunde komma att fira i en roll som fru Jacobi så oförsigtigt skjutit ifrån sig, skickade Alina genast bud på Elof, och han infann sig utan dröjsmål. De talade blott om skådespelet, hvilket Alina visade sig fullt riktigt uppfatta, och slutligen talade de äfven om bröllopet. Försoningen var fullständig, och Elof kände ej längre några farhågor för att Alina skulle spela rollen.
Under den närmast följande tiden var Elof åter idel glädje. Han tänkte ej mera på Albin Berg eller Libert, hvilken senare lyckligtvis icke hade någon roll i skådespelet, eller på
