»Har fröken inte något exemplar af Dagsljuset?» frågade han med osäker röst.
Jo, ett exemplar funnes, men endast till läsning. Det bladet hade gått ovanligt fort åt den dagen.
Elof tog emot bladet, vecklade med skälfvande hand upp det, och blicken föll genast på teaterartikeln. Det var en grundlig granskning, den grundligaste af alla den dagen, men också den mest fördömande, kvickt skrifven, men hånande och tydligt anlagd på att visa, det Dagsljuset icke ville vara partiskt för sin ordinarie teateranmälare. Ställföreträdaren hade gjort sin sak utmärkt i det afseendet.
»Hvilket gement förräderi!» utropade Elof och störtade ur boden.
Att man strängt nagelfore med hans dramatiska arbete, fann Elof fullkomligt i sin ordning. Det fordrade han till och med. Men det sätt hvarpå detta skedde, vore oanständigt. Aldrig hade han skrifvit på det sättet. Han rasade öfver så mycken oförskämdhet.
En bekant kom emot honom och frågade huru det stode till.
»Mycket bra», försäkrade Elof och såg på den frågande med ransakande blick. Skulle det vara hån?
Men den beskedlige mannen lyckönskade
