till baka för någon fru Jacobi, inte för någon als, då man har klart för sig, att man är lika god som de andra, bättre kanske? Nu har jag kraft att lösa de svåraste uppgifter. Ingen enda fruktar jag. Mina ungdoms drömmar skola uppfyllas ... Ungdom! Jag är väl ung ännu, skulle jag tro.»
Hon såg onekligen ung ut nu igen. Det kunde Elof icke neka. Nu var ordningen kanske kommen till honom att se gammal ut. Han satt tyst och stirrade framför sig.
»Käre Elof», sade hon i en helt annan ton än nyss, »du tycks ej vara nöjd med förändringen?»
»Kan detta förvåna dig?» genmälde Elof med strängt uttryck och en föga mild blick.
»Hå, jag tänkte», svarade Alina öfverraskad af sin fästmans ovänliga sätt att tilltala henne, »att du skulle glädja dig åt, att jag slipper från en teater, där jag haft sådana motgångar.»
Alina var mycket förvånad öfver att icke se några glädjetecken i Elofs ansigte.
»Skulle jag glädja mig också åt, att du lemnar mig?» sporde Elof, fortfarande dyster.
»Hvad menar du? Naturligtvis far du med mig!»
Elof stirrade på henne.
»Vi hålla vårt bröllop i Kristiania», fortfor Alina, »i stället för i Stockholm. Det blir hela skilnaden.»
Hon såg helt muntert på honom och
