närmade sitt ansigte till hans, men Elof drog sig undan.
»Skall jag fara till Kristiania?» utbrast han. »Hvad skall jag göra där?»
»Kors, du skall ...»
»Jag skall vara din man, förstår jag», afbröt Elof, »skådespelerskans man, liksom jag varit hennes förlofvade och intet annat.»
»Men, käre Elof, du förvånar mig verkligen», förklarade Alina. »Håller du ej mer af mig?»
»Om jag håller af dig!» utbrast Elof. »Hvad jag mest af alt sträfvat efter har ju varit att bli förenad med dig. Men jag har väl också en annan lifsuppgift. Liksom du har en annan uppgift för lifvet än att blott vara min hustru, måste jag äfven ha någon annan än att bara vara din man.»
Alina skrattade, men såg också fundersam ut. Det var liksom hade Elofs ord väckt henne till något, hvarpå hon aldrig förr tänkt. Hon hade nu senast icke tänkt på annat än att spela intressanta roller i Kristiania, gifta sig med Elof — den saken vore ju en gång för alla afgjord — fira glänsande triumfer och skaffa sig ett riktigt stort namn.
Det där hade hon tänkt alt sedan hon fick det glada budskapet som räddat henne från gårdagens bedröfvelse. Nu gåfvo Elofs ord och hans stränga blick henne annat att tänka på.
