Aldrig hade Alina tänkt sig kärleken utan i förening med sin konst. Hennes tillgifvenhet för Elof stod i närmaste samband med hennes lifsuppgift. Och likväl älskade hon honom uppriktigt. Men skulle hon kunna göra det, om han fordrade, att konsten finge maka åt sig?
Omöjligt! I en hast stod detta klart för henne. Hon hade aldrig förr haft tid, tyckte hon nu, att reda detta förhållande. Nyss skrattade hon. Nu såg hon med verklig förskräckelse på det stränga uttrycket i Elofs ansigte.
»Jag vill inte», sade Elof, »påstå, att du aldrig älskat mig, liksom du en gång tillvitat mig, men nog kan man tvifla på, att en skådespelerska, en sin konst riktigt hängifven skådespelerska känner någonsin verklig kärlek för en man ...»
»Elof!» utbrast Alina. »Hvarför är du så grymt orättvis?»
»Att du inte kan älska mig», återtog Elof »utan i förening med ditt teaterlif och mina recensioner, är väl säkert, mina berömmande recensioner förstås, ty de andra komma dig ju att tvifla på min kärlek. Ett sådant kärleksförhållande blir omöjligt på längden. Jag har ofta fruktat det, men jagat bort min fruktan. Nu ser jag klart huru det står till ... Hvad tänker du, att jag skulle ta mig till i Kristiania?»
»Åh, göra det samma som här, lefva af din penna, och mina inkomster skola nog ökas ...»
