»Och jag skulle», afbröt henne Elof häftigt, skrifva lofordande artiklar om fru Frank-Bäcks spel och polemisera med alla som inte berömma henne!»
Det var med bitter ton han slungade fram dessa ord, men han kände medlidande med Alina, då han varseblef hvilket intryck det gjort på henne.
Hon rodnade starkt, bleknade sedan lika häftigt, tog ett rollhäfte, blickade däruti, men tycktes icke uppfatta hvad som stod i häftet, kastade det otåligt från sig och såg slutligen med stolt blick på Elof.
»Det är då slut», sade hon lugnt. »Jag hör inte till dem som tigga kärlek.»
Elof teg, häftigt upprörd. Han viste, att han älskade Alina lika innerligt som förut, men han kunde aldrig underkasta sig att vara endast ett bihang till hennes konst. Det kände han nu fullt och fast.
Alina sökte kufva sin rörelse och sade efter en plågsam tystnad:
»Gång på gång har jag betagits af tvifvel på vår kärleks framtid endast därför, att du inte förstår en konstnärinnas känslor ... Afbryt mig inte! Du förstår dem ej, säger jag. Jag älskar dig, var säker på det, långt varmare än du föreställer dig, men jag kan inte göra konsten beroende af min kärlek till dig ... Elof, det är omöjligt.»
Stoltheten gaf vika. Hennes ögon fyldes af tårar, och endast med möda fick hon makt
