följde dig, men du skulle nog aldrig lyssna till, om jag bad dig att först öfverge teatern och se’n bli skriftställarens hustru ... Se så, var lugn! Jag fordrar det ju inte.»
»Det är således förbi», sade Alina och gick med fast hållning och högburet hufvud till bordet, där det nyss undankastade rollhäftet låg, tog det och började läsa däruti, fastän handen darrade och ögonlocken svälde af tillbakahållna tårar.
Elof hviskade ett »farväl!» och gick långsamt ut. Han var mycket upprörd. Alina kastade en lång blick efter honom, reste sig till hälften, såsom ville hon skynda efter honom, men kastade sig i stället ned i soffan och brast ut i lidelsefull gråt.
»Kära Alina, hvad är det jag hör?» utropade Berta, väninnan, när de dagen därpå träffades på teatern. »Har du verkligen slagit upp med Bäck? Tänker du också lemna oss?»
Alina nickade, allvarligt bekräftande.
»Gud, hvad det är ledsamt!» fortfor kamraten.
»Jag höll, jag håller af Elof», svarade Alina med lugn och allvar, »men ingen får stå i vägen för mitt konstnärskap ... Se så, nu ska’ vi tala om norska teatern. Kanske du vill, att jag skall skaffa dig anställning där ... Vet du, ingen har gjort mig så stor skada som Elof genom en ogynsam recension och ändå ... ja ... men låt oss inte komma till baka till det kapitlet.»
