har man ej behandlat mitt skådespel! Ingen enda af alla granskarne har kunnat sätta sig in i författarens tankegång eller vet något om den synpunkt hvarifrån jag utgått. Har någon kanske sökt göra sig reda för mina bevekelsegrunder till handlingar och karaktärer?»
»Ingen enda, kära du!» bekräftade Elofs följeslagare.
»Men alla ha på ett hånande sätt yttrat sig om stycket, några också om författaren. Det där ligger nog i själfva yrkets natur. Det är ett svårt yrke, som blir gement därför, att så få förstå det — det har jag nu kommit under fund med, och därför ger jag det på båten.»
»Du har ofantligt rätt», instämde skådespelaren. »Yrket är gement och tillkommet bara för att förderfva konstnärer.»
Elof teg och såg ut åt strömmen. Stockholm tog sig präktigt ut i solbelyst vinterskrud.
»Men, hvad tänker du nu ta dig till, käre Bäck?» sporde följeslagaren som fann tystnaden tråkig.
»Nu skall jag bli teaterförfattare på fullt allvar», förklarade Elof, »trotsa kritiken och visa, att jag lärt mig något af motgången. Mitt nästa stycke skall heta Konst ock kärlek.»
——♦——
