I.
Från Yngve till Alrik.
»Ett bref från Yngve», utropar du, »nå,
det var märkvärdigt!» Du trodde mig
naturligtvis icke, när jag lofvade att
skrifva till dig från västkusten. Så kan man
misskännas. Hvarför jag skrifver i dag har dock sin
orsak kanske till någon liten del i regnet, som
nu hållit på i några och tjugo timmar och gjort
all yttre samfärdsel omöjlig. Det är så blött,
att jag måste göra i hop ett tort bref för att
icke alldeles smälta bort. Och nu vill jag skrifta
mig för dig.
Som du vet, for jag hit icke just för att doktorn hade rådt mig därtill, som ej mera för att komma ifrån dig — ja, ursäkta att jag säger det — och alla de andra i vårt lag, hvilka verkligen föra ett alt för oförståndigt lefnadssätt. Jag behöfde något annat, tyckte jag, än de
