tidigt upp, vandrar längs stranden och hör på vågornas sång. Det är en förträfflig musik, vid hvilken jag aldrig kan tröttna, och likväl ser jag gärna, att tant Herlefsson, den snälla, präktiga tant Herlefsson, kommer och söker upp mig vid stranden. Hon har alltid något af värde att tala om. Hennes klara förstånd och goda hjärta göra lifvet behagligt för alla som äro i hennes närhet, och för mig är hon, tycker jag, särskildt god.
Jag har henne att tacka för mycket och skall aldrig glömma hvad hon gjort för min andliga utveckling. Om hon också icke lyckas med mig, är det sannerligen ej hennes fel. Tant Herlefsson påminner mig också alt för lifligt om min mor, och jag älskar henne ännu mer för den skull. Våra morgonvandringar vid hafskusten skall jag aldrig glömma. De äro mina käraste stunder på dagen, utan att jag därför har ledsamt en enda af dagens öfriga timmar.
Vi bada, vi deltaga i sällskapslifvet, vi göra utflygter till fots och på vattnet, vi göra musik i sällskapssalen och där dansa vi också, ty vi hafva riktigt glada små danstillställningar med mycken ungdom, vackra flickor i fina, alldeles icke osmakliga drägter, må du tro — åh, du kunde där få en hel mängd idéer om klädseln. En och annan mycket allvarsam herre eller mycket tadelsjuk fru eller fröken finner nog anledning till klander, men hvad bryr ungdomen sig
