af de bättre skräddarne och tillfälle att besöka teatrarne så ofta han ville.
Elof gick därför till utgifvaren af Mystifex, en tidskrift sorn behandlade »åtskilliga ämnen samt några andra».
»Jag vill skrifva teaterartiklar», sade han.
»Anonymt?» sporde utgifvaren.
»Visst inte! Jag önskar uppträda under eget namn, förnamn också. Elof Bäck skall det stå, och man kan ju ta stor rubrikstil.»
»Nå ja, det kan vara så godt som anonymt», medgaf utgifvaren af Mystifex. »Man tar det naturligtvis för ett diktadt namn och känner sig nyfiken. Som herrn kanske märkt, så tycker allmänheten om mystifikationer.»
»Men jag tycker mest om verklighet och sanning», utropade Elof med känsla och öfvertygelse.
»Naturligtvis!» smålog den välvillige utgifvaren. »Ni är så ung. Men nog hade det varit bättre, om herrn inte infunnit sig personligen, utan bara skickat mig ett manuskript och lemnat mig i okunnighet om författaren. Jag kan försäkra herrn, att jag rakt inte vet hvem som skrifver i min tidskrift. Manuskripten får jag mig tillsända, men afsändarne hör jag aldrig af. De skulle nog hota mig med gräslig hämd, om jag sökte rycka masken af dem. De begagna sig af list och våld för att förblifva okända. Om herrn ville ...»
