som räcka hela dygnet, ropade till mig och frågade, hvart jag ämnade ställa kursen, men jag låtsade icke höra, medan jag hjelpte Corneliusson med focken, och ändtligen bar det af. Jag kastade mig rak lång på botten af båten och bad gubben att segla hvart han ville.
»Det vore väl till Svartskär, det», menade den gamle sjöbussen.
»Jag tror, att Corneliusson bra gärna vill till Svartskär», yttrade jag och vände mig leende till honom.
»Tror jag, det», svarades, men det var med en suck, tyckte jag.
På mina ytterligare frågor i det ämnet gaf han endast undvikande svar och tycktes hafva mycket att sköta med skoten. Han förklarade dess utom, att vinden icke vore gynsam; men ville man kryssa, kunde man nog komma fram, så där mot middagen eller något senare. Jag gaf honom tillåtelse att göra som han bäst funne för godt, hvarefter jag kastade en blick till baka åt båtbryggan och såg till min belåtenhet att ingen mer än Ran, Paddysons jakt, ännu lagt ut. De skola min sann ej få tag i mig på hela dagen, tänkte jag och fröjdade mig åt min frihet.
Båten sköt skarp fart. Vi voro redan utanför de inre klipporna. Mina blickar följde än de små, hvita skyarne som seglade uppe i luften,