Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/173

Den här sidan har korrekturlästs
159
BLAND BRÄNNINGAR.

än de skummande vågorna som vräkte mot farkosten. Då och då kom en hög sjö och sköljde öfver mig. Det lifvade mig ännu mer. Aldrig förr hade jag så fullt känt frihetens behag.

Corneliusson, som ett ögonblick skådat akter om oss, yttrade, att det såge ut, som skulle Ran ämna sig åt samma håll som vi.

Det gjorde mig orolig. Skulle jag kanske icke få vara i fred ens på hafvet?

»Om vi skulle släppa ut ett ref, Corneliusson?» frågade jag och stirrade akter ut, där jag tydligt såg huru Ran vann på oss.

Men Corneliusson skrattade åt mig som ej såg, att icke något ref vore intaget. Därpå lade han bussen öfver på andra sidan i mun, sneglade uppåt vimpeln och hvisslade en stump. Vi seglade, så att skummet yrde om oss och vinden tjöt i tacklingen. Det är ett slags musik, som jag finner ganska uppfriskande, i och för sig kanske icke harmoniskt behaglig, men som kan lifva upp en dåsig människosjäl och öfverrösta alla dumma intryck och tråkiga hågkomster som vi släpa med oss från civilisationens salonger. Sjön gick alt högre. Här och där tumlade några delfiner högt öfver vågen, och solen blänkte till på deras krumma, feta ryggrader. Måsarne kretsade högt öfver oss.

Långt ute mötte vi en roddbåt, i hvilken två kvinnor med stor möda med årorna brottades