sjös. Hon hade bedt att få följa med för att hjälpa till, men gubben hade ej lyssnat till henne och var redan ett godt stycke från holmen. Han kryssade upp mot bränningarna, bort åt Skarpbrotten, för att genskjuta briggen. Men mörkret föll så hastigt på, ett svart moln steg upp från väster, att Jakobina snart förlorade både briggen och faderns båt ur sigte. Hon stod ensam på Svartskär och stirrade ut åt den mörka rymden. Huru länge hon stod så, kunde hon ej säga. Men till slut for en blixt ur det svarta molnet, en förskräcklig ljungeld som lyste öfver vatten och klippor, och vid skenet däraf såg flickan ett hvitlockigt hufvud på vågen, helt nära Svartskär. Hon ryste till, men innan hon hann tänka öfver hvad hon sett, kastades fadern upp på stranden.
»Fars båt var borta», tillade Jakobina, »och därför var jag nyss också rädd, att vi skulle blifva af med Olaus Antonssons, som vi hade lånat. Men han följer godt med Ran nu.»
»Nå Niklas Jakobsson?» sade Corneliusson. »Och Goda Hoppet?» tillade han, liksom tvekande, men med oro i rösten.
»Jo, far hade simmat i land», svarade Jakobina. »Han är stark simmare ännu. Och Goda Hoppet ... det syntes inte till mer.»
»Och du tror, att den där briggen verkligen var Goda Hoppet?» sporde min båtkarl.
»Ja ... det trodde far så säkert», sade flickan
