Elof var redan utanför dörren. Han tyckte icke om att leka kurra gömma med allmänheten. Hans eget namn skulle väcka uppseende just för det nya han utan räddhåga ämnade säga verlden.
Han gick raka vägen till Dagsljuset, en af hufvudstadens dagliga tidningar, alldeles själfständig och mycket oförskräckt.
Den tidningen var just i förlägenhet för sin teaterafdelning, hvilken någon tid skötts af en medarbetare, som blott då och då hade tid att egna sin uppmärksamhet åt den sceniska konsten.
»Doktorn får sex hundra kronor», förklarade redaktören.
»I kvartalet?» frågade Elof, hvilken icke fäste sig vid att redaktören ej sporde något om den sökandes förmåga att sköta platsen.
»Är doktorn tokig?» skrek redaktören och lät saxen hvila. »Om året naturligtvis. När jag säger sex hundra, måste dock därifrån dras ett hundra för sommarmånaderne, då vi ha bara Djurgårdsteatern, som går alldeles af sig själf.»
Hvad var att göra? Fem hundra kronor äro icke stor inkomst, men alltid fem hundra mer än intet. Förslaget antogs, sedan Elof gjort sig försäkrad om att få sätta ut hela namnet.
»Ska’ vi göra kontrakt?» frågade han och ville visa sig praktisk.
»Gör aldrig kontrakt, vill vara obunden», tillkännagaf redaktören och grep åter till saxen.
