hårdhändt natur, då man vågar lifvet i hvarje stund, i hvarje ögonblick ser döden för ögonen och likväl står upprätt midt bland farorna, glad och förtröstansfull, nöjd med det torftigaste. Kan du fatta det lifvet?
Och denne läkare sedan, som oupphörligt reser mellan öarne och själf vågar lifvet för att rädda andras! Än i segelbåt, än i en liten roddfarkost, ständigt på sjön, ofta bland bränningarna, i storm och mörker och köld. Det är något annat, skulle jag tro, än att sätta sig i sin bekväma droska och låta köra sig på en stads lugna gator. Hvars och ens verksamhet är aktningsvärd, då hon egnas åt medmänniskors nytta, och läkaren i städerna kan också våga lifvet många gånger, kan slutligen duka under för öfveransträngning i utöfvandet af sitt ädla yrke; men en läkare i skärgården, som skall kastas mellan klipporna, bör kanske hafva ännu ett godt tillskott i människovännens aktning.
Har jag ej rätt, min kära Alrik? Men på sådant där har du naturligtvis aldrig tänkt. Det ligger icke inom området för dina funderingar, när du sitter vid spelbordet med doktor X. Hvad säger du också om Jakobina? Kanske att du bättre begriper henne. För att skaffa läkemedel åt sin gamle far, sätter hon sig vid åran i en bräcklig farkost och trotsar stormen och vågen. Hon är nära att omkomma, men då hon
