vanlig människokärlek eller om Corneliusson har någon särskild anledning att oroa sig för briggens öde, känner jag icke.
Det gick raskt undan och utan vidare äfventyr ända till Bredgrund. Det är ett fiskläge, som håller på att arbeta sig upp till köping. Huru måleriskt tager det sig icke ut från inloppet! Vi seglade omkring en utskjutande klippa, kal som en munkhjässa. En stark lukt af fisk hade redan långt ut på sjön kommit oss till möte. Ju närmare vi nalkades, dess kraftigare vardt fiskdoften, men också blandad med lukten af tång, som är ofantligt mycket friskare än »Bouquet de Jockey Club», skall jag säga dig.
Innanför klippan var vattnet nästan lugnt, så stilla, att de många bryggorna, hvilka radade sig bredvid hvarandra långt in åt bugtens smalaste del, speglade sig i sjön i den kraftigaste solglans, och sjöbodarne kastade skarpa skuggor midt i glansen. Den ena bryggan stupar tvärt ned i vattnet, den andra pekar rakt upp i luften; den ena sjöboden lutar åt höger, den andra åt vänster; några tyckas raglande stödja hvarandra.
Nedanför sjöbodarne skvalpade sakta några fiskarbåtar bland en svärm maneter, som drifvit in från hafvet. Långt ut på bryggorna tumlade stora skaror, nästan nakna, solbrända, kraftiga och djärfva barnungar, hoppade i båtarne, plumsade i vattnet, där de stodo på hufvudet och
