Därvid blef det. Elof var glad öfver att ändtligen ha fått sin lifligaste önskan tillfredsstäld. Nu kunde han gå på teatern när han ville och göra sina insigter i dramatik gällande. Då han första gången satt på sin granskningsplats i teatersalongen, var det med djup känsla af stundens vigt. Han var nu ordinarie konstdomare och kunde i hvarje nummer af Dagsljuset undervisa en stor allmänhet om konstens höga uppgift. Detta var något helt annat än att skrifva uppsatser i en eller annan tidskrift, som ingen människa läste. Samvetsgrann ville han vara, omutligt sträng och utan räddhåga uttala sig. På det han icke skulle äfven mot sin vilja erfara något obehörigt intryck, beslöt han att aldrig göra bekantskap med någon skådespelare eller deltaga i ett sällskap, där han förmodade att någon sådan skulle infinna sig.
Han gick nästan hvarje afton på någon af hufvudstadens teatrar, såg mycket och tänkte öfver hvad han såg. Han skref också flitigt, men hörde aldrig någon tala om hvad han skrifvit. Det var onekligen en missräkning. Skulle Dagsljuset icke läsas mer än tidskriften? Jo, bladet hade stor spridning.
Detta kunde gifva åtskilligt att fundera på, men därunder gaf han ock fortfarande noga akt på de sceniska framställningarna. Ju allvarligare han tänkte öfver dem, dess mer insmög sig en misstanke, att hans kännedom om skådespelarkonsten
