genast vid landstigningen råkade vi ut för en herre, för hvilken ingen af oss hyser något deltagande. Han heter Paddyson, en »sportsman» som seglar omkring på kusten och lefver ett gladt lif, det vill säga gladt enligt hans åsigt.
Han tycktes vara färdig att lägga ut med sin jakt, men så snart han fick oss i sigte, måste han hafva ändrat tanke, hoppade i land och sökte genom åtskilliga krumbugter visa sin förtjusning öfver att hafva träffat oss. Det är en löjlig karl. Innan vi lemnat bryggan, hade han hunnit omtala, det han förut på dagen lyckats genom sin obegripliga raskhet, själsnärvaro, kroppsstyrka och gränslösa mod rädda tre personer från att omkomma i Skagerrack. Det var en läkare och två skärgårdsflickor, af hvilka den ena var styrman Antonssons dotter.
»Ja så, Bengta har varit i sjön?» sade Antonsson helt lugnt. »Det var väl att hon kom upp igen», tillade han med samma lugn; men om han glömde att tacka hennes räddare, så underlät denne icke att fortsätta loftalet öfver sitt eget hjältemod. Hans skryt tröttade mig, och jag började tänka på helt annat, då min uppmärksamhet väcktes af att Paddyson uttalade namnet Falk, hvilken han i förbigående omnämde såsom deltagare i räddningsarbetet. Du påminner dig kanske, att jag förut någon gång nämt om herr Falk från Stockholm, hvilken jag
