stält såsom en ganska dräglig, men något människoskygg f. d. verldsman. Jag kände honom icke då så mycket som nu, och om jag förut sagt, att han vore tämligen anspråksfull, så vill jag nu pruta ej så litet på det omdömet. Paddyson borde egentligen icke nämnas på samma gång, som Falk, men nu var det den förre som hade ordet.
»Herr Falk bekymrade sig naturligtvis mest om Jakobina», tillade han med ett bredt och fult skratt som förargade mig, ehuru jag verkligen icke rätt vet af hvilken orsak, då Paddyson väl icke kan skratta på annat sätt.
Jag frågade, hvem Jakobina vore och erfor, att hon jämte styrmansdottern vore de skärgårdsflickor som den dagen räddats ur sjönöd. Men jag ville veta mer om henne.
»Det är ju den där fiskarjäntan på Svartskär, dit herr Falk seglar alla dagar», förklarade Paddyson, svängde sina långa armar, piskade sina grå- och rödrutiga benkläder och skrattade å nyo lika försmädligt.
Han var odräglig, men jag fick stor lust att se denna Jakobina, hvilken omtalades som mycket vacker.
»Vi träffa nog både henne och herr Falk hos styrman Antonsson», trodde Paddyson sig kunna försäkra. Vår båtförare bjöd oss in i sitt nätta hem, och där funno vi verkligen herr Falk,
