vår vanlige förare. Denne tycktes dock nöjd att en dag få stanna hemma. Falk förklarade, att han seglade åt annat håll. Det var ej riktigt artigt, men sådan är han alltid. Han tog afsked och skyndade ned till sin båt.
Ändtligen fick jag göra bekantskap med den omtalade Jakobina, som med oss gick om bord på Paddysons jakt. Hon är onekligen ganska vacker, men föreföll mycket sluten, nästan dyster.
»Jakobina är missnöjd för att hon ej får segla i Corneliussons båt, och det har nog sina orsaker», hviskade Paddyson förtroligt till mig. Jag hade icke behof af hans förtroliga meddelanden och svarade därför icke.
Ran seglar utmärkt, men vistelsen om bord föreföll mig likväl odrägligt lång, fastän vår värd visst icke underlät att slösa med sin artighet och stora gästfrihet. Jag tror nästan, att det var din vän Agda som var förnämsta föremålet för hans utomordentliga omsorger. Rätt säker på den saken är jag dock icke, ty jag gaf verkligen icke mycket akt på jaktens herre. Jag såg på hafvet och på Jakobina. Vacker är hon, tänkte jag ännu en gång, men till något annat omdöme kunde jag ej komma, ty hon deltog ännu mindre än jag i samtalet. Det var kanske blyghet, eller också hade hon sina tankar på annat håll. Hon satt orörlig och stirrade framför sig. Hon ingaf
