mig ingen medkänsla, och likväl är jag, som du nog vet, icke svår att vinna.
Ändtligen voro vi framme vid Svartskär. Det är den ödsligaste klippan, tror jag, bland västkustens många ödsliga skär, och ända ut i öppna hafvet. Jag fattar ej huru någon människa kunnat välja detta förskräckliga ställe till boningsort. Där står en ruskig och till sitt fall lutande fiskarkoja, den vackra Jakobinas och hennes fars hem. Hvilka försakelser måste de stackars människorna där hafva underkastat sig! Eller kanske det icke är någon försakelse för dem att lefva utan någon enda af de bekvämligheter på hvilka äfven de sämst lottade af fastlandets folk göra anspråk. Mellan lifvet i Bredgrund och det på Svartskär är en ofantlig skilnad, och Olaus Antonssons hus är ett palats i jemförelse med Svartskärsfiskarens.
Stugans inre utgöres af ett enda rum i bottenvåningen, i fall jag så får uttrycka mig, och af ett kyffe på loftet, dit man kommer på en stege från det nedra rummet. Detta är på en gång arbetsrum, kök och sängkammare. De få kokkärlen sågo dock snygga ut och hängde i en viss ordning vid den sneda och söndriga spiseln. Vid det ena fönstret låg en stor hög nät. Det var Jakobinas handarbete. På en hylla syntes ett par muggar, några glas, en bibel och en psalmbok, hvilka tycktes utgöra husets hela
